Låt oss tala allvar en stund

De senaste dagarna har jag funderat en hel del. Det är mycket som snurrat runt i mitt lilla huvud. För 2 dagar sen fick jag mina papper om min return flight, tillbaka till Svea. Jag har helst inte velat tänka på när jag ska åka hem. Och jag har puttat det framför mej hela tiden. Men oj, nu går det visst inte att skjuta upp det längre... Nu måste jag börja fundera på om jag ska åka till västkusten efter att jag jobbat klart här. Eller ska jag åka hem på en gång? Eller bara hänga här i Windrush Circle ett tag och ta långa sovmornar och äta bagels innan jag styr hemåt? Eller 3 dagar i New York, köra Visakortet varmt och sätta mej bakfull och bitter på planet?

Jag kan ju göra precis som jag vill!!

Det är med blandade känslor jag åker hem. Saknar jag "hemma"? Jo, visst gör jag det. Älskar jag att vara här? JA! Jag har så mycket här som jag älskar.... Mina underbara vänner, en ny familj... Jag har fått vara med om så mycket här.

Det var trassligt i början, men jag valde att stanna här. Ibland har jag ångrat det, men det var ju beslutet jag fattade då. Men det finns inget som säger att jag hade fått det bättre om jag bytt familj. Och när jag ser tillbaka på mina 9 månader här tror jag inte att jag kunde fått det bättre. Is there any issues? Jepp. Vill jag bara skrika och sparka och slå så hårt jag kan ibland? Jepp.
Och helt plötsligt blev allt så påtagligt och kom så nära, jag var tvungen att börja tänka efter.
Det blev bara för mycket.....

Jag är så otroligt tacksam för allt jag har här. Jag älskar mitt liv här! Det kommer bli så svårt att åka hem. När jag lämnade Sverige var jag inställd på att komma hem efter ett år, jag var jäkligt pepp på att komma iväg, se nya saker... Så det var inte så jättesvårt att lämna allt och alla. Jag visste ju att jag kommer tillbaka. Men nu? När kommer jag få träffa min underbara Liz igen? Vet ej... Min härliga Baloo? Förhoppningsvis nästa sommar, men vem vet... Mark.... Troligtvis aldrig.

Det är bara ganska jobbigt just nu